Den lilla skadade kattungen som jag fann blamd soporna, har nu efter drygt en vecka fått lämna veterinären och komma hem till mig och kokos. Hon behöver fortfarande kraft för att läka sitt sår men äter, tvättar sig, leker..dessa små liv. Helt otroliga. Varifrån får de sin livskraft?De är nog dem som i längden kommer rädda mig genom deras livskraftslektioner. Tacksam.

Den här morgonen fann jag flera döda kattungar liggandes på gatan. Men det verkade som en av dem andades. Jag lyfte förs upp ungen med bara min hand men såg att han hade ett stort sår. Så jag bar honom i tröjan tillbaka hem. Där kontaktade BAWA för råd och gick sedan till veterinären med honom i min hink, inlindad i en handduk. Jag kallar kattungen för breath.

Jag försöker uttrycka mig ödmjukt men känns svårt idag. Så många djur som far illa här och så få som bryr sig. På sheltret jag jobbade på mötte jag en tempelhund. De tror nämligen att det är dålig karma att återfödas som ett djur och för att stoppa sin återfödelse som ett djur, ska man offra ett djur. Helt sjukt. Vad hände med sunt förnuft! Sw är även hinduer här men enligt hinduismen ska Ahimsa praktiseras. Allt liv är heligt och värdefullt.
Fina Chicko som en dag rymde från sheltrer blev påkörd på gatan utanför.Ingen stannande ens..och när jag berättar om kattungarna här,så säger alla att det är så de gör, slänger bara ut dem när honan får nya.

Och så all plast och skräp. Hotellet bredvid mig slänger allt deras skräp precis utanför min port och eldar upp plasten…suck.

Jag känner mig lättat att resa till nya zealand om någon vecka. Andas in ny energi, ren luft och förhoppningsvis möta djur som har hälsan. Förstår inte hur man kan jobba med detta på heltid, så många liv som rinner genom mina händer dagligen…

Tack fina livskraft, Alex för vår tid tillsammans .Det finns så många jordänglar att hjälpa här. Få tillbaka sin värdighet och dela kärlek. Om så för en kort stund. Jag är Ärligt talat trött på alla viktiga och dyra cermonier i detta land men precis vid sidan om alla tusentals tempel finns en massa plast och skräp, hundköttsindustri och sjuka djur. Men kanske därför jag just hannat här. Kanske förlåter de oss en dag. För mig förblir de mina främsta speglingar, lärare och mästare.

Så hände det som inte får hända. Valpsjukan. I Sverige är vi vana vid tidiga och självklara vaccinationer mot detta virus. Men här.. Har tidigare när jag volontär sett många många valpar försvinna. Ett utbrott och alla smittas, lokaler stängs av, allt tvättas i klorin. Fruktansvärt. Men tänkte inte att det skulle bli lilla Alex utgång. Känns orättvist även om jag vet att världen är orättvis. .. Han visade mig att livet är till för att leva oavsett sitt bagage. Spelade för honom ingen roll att han bara kunde gå med två ben. Han var piggast av oss alla, koll på allt, vaktade, skällde ut andra stora hundar, sprang efter insekter, flugor, tugga sönder alla tennisbollar. För han var en livskraft oavsett. Oavsett funktionsnedsättning eller andra olikheter, så är livet till för oss alla att leva fullt ut. Vara stolta för dem vi är. Livet gör ingen skillnad på oss, bara våra egna hjärnspöken. Tacksam för den lärdomen. Han är bara någon månad och har redan genomlevt så mycket. Olyckan, utkastad på gatan, överleva själv på gatan, maskot på en bank, räddad av bawa, hem till mig och kokos och hårt arbete med att kunna gå igen och läka hans sår. Men så det där viruset. Lär mig även svart på vitt, vikten av hundägarens ansvar här och att utbildning är så viktigt… Vaccinering, samt sterilisering/kastrering. Fäller kärlekstårar här hemma för hans mod och hans liv. För vår separation. Det går inte att inte beröras, även om jag vet att en del skrifter för ett högre medvetande menar att man måste lära sig kontrollera alla sina sinne och att vi människor står över djuren i en själ och medvetande. Känns inte så. Varifrån kommer då gråten? Och jag undrar så vad de här vackra fyrfotingarna gör tillsammans med oss här på jorden ? Hur hamna de här! De är värda så mycket mer.. Våra speglingar, lärare och mästare. Imorgon ska jag besöka Alex på kliniken men vet att viruset oftast har en dödlig utgång. Som handledare i sorgebearbetning förstår jag vikten av att finnas där tills slutet och viska om allt det vackra han gett oss, i hans öra. Jag är glad att han fick fina veckor här. I hans nya familj, somna tryggt om natten i hans bädd, näringsrik mat, få följa med, buren med på alla promenader med kokos. Lek och bus och somnat av utmattning och vi har t.o.m gått på café tillsammans. Hoppas nu bara att kokus klarar sig från smittan… Men även om man befinner sin på andra sidan jorden kan man inte fly från universiums cykler.

Vardagar tillsammans med två hundasjälar som fått ny chans till omvårdnad. När kvällen nalkas och vi alla gått till bädds, kan jag inte slita min blick från dessa två under. Så mycket frågor kring deras existens och vad de gör för mig. Mitt hjärta smälter för lilla Alex, som bara har rörelse i sina framben. Han har nu haft flera dagar med diarré och hosta men är sån kämpe och vet exakt själv vad han behöver för att bli frisk. Han är annars vår body guard här, har koll på allt och tar ansvar för sin flock. Och kokos vars päls som förnyas med nya färger allt eftersom dagarna skrider. Lägger märke till Grått, svart, vitt, brunt. Hans tassar börjar få vackra svarta mönster…som en växande målning . En hundtavla

Efter besök uppe i bergen hos vänner , bestämde jag mig för att återvända till staden, Ubud för att se hur kokos hade det på hundsheltret. Det tog en dag, sen skaffa jag ett litet hus med trädgård, så vi kan vara tillsammans och han kan tillfriskna snabbare. Rehabilitering med näringsrik mat, kärlek, bad, sovbäd,leverolja, kyckling, promender och vila. De första dagarna sov han så mycket så jag hann bli lite orolig. Men antar att efter ett sådant liv behöver man bearbeta allt man varit med om. Nu har hans päls börjat att växa ut. Så spännande att se hans färgteckning växa fram. Svart, brun,grå och vit. Mitt hjärta fylls av ömhet när jag tittar på honom sovandes i sin bäd.

Så fick jag ett sms…

Sara, kan du tänka dig att var fosterhem åt en till hund. Alex, som bara är någon månad gammal och antagligen varit med om en olycka. Ofta när hundar får något litet problem här,så slänger ägarna ut dem på gatan för att klara sig själva. Alex kan bara röra sina framben och hasa sig fram med bakbenen Jag svarade Ja, Såklart! Just nu ligger han och vilar på min mage. Jag försöker träna upp hans rörlighet i hans vänstra bakben som verkar ha kvar någon slags funktion trots allt och se om hans sår. Inte helt lätt då han har en massa energi, som valpar har. Kokos och Alex leker hela dagarna. Det känns som heltidsjobb men känns fint att ägna tiden åt detta. Hundrehabilitering.

Ibland möter du den där speciella själen som talar igenom dina barriärer till ditt hjärta och bryter din integritet. Trots att ni precis möts och redan haft en del konflikter och rädslor från båda sidor..så bara några timmar senare, vandrar vi bredvid varandra som själsfränder. Sitter tillsammans på risfältet och beskådar svalorna och rymden tillsammans. Som att flera livstider redan passerats. Tacksam och överväldigad att han så snabbt litar på mig. Jag kallar honom kokos, för jag fått olja in hans bara hud med kokosnötsolja.

Nu har jag har begett mig upp bland risfält och berg för att andas ut och renas. Av med gamla energier och in med NYTT. Önskar jag kunde ta med kokos hit till bergen, han skulle tillfriskna mycket snabbare. Kanske köper jag ett hus och startar hundrehabilitering. Har aldrig tidigare träffat en sådan hund, som överöser mig med så mycket kärlek fast jag inte förväntat mig det. Kanske har jag i blindo i livet kämpat mig till kärlek och bekräftelse, att man måste vara värdig på nått vis. Eller anpassa bort sig för att få… Men de här hundarna alltså, tänkt vilka lektioner de ger.

Souls recognise eachother by the vibration of love not by the look. ❤️

Med alla inre och yttrer resor och utmaningar. Lämnar jag Indien för denna gång. Men återvänder nog inom snar framtid för att återigen ta del av den visdom som finns inom den indiska filosofin och mytologin. En bok som jag läser just nu handlar om shakti energin, den feminina. Den som genomsyrar allt men är liksom osynligt. Inom mytologin gick Shakti tillsist med på att visa sig som gestalt på jorden för att hjälpa Shiva styra världen trots att hon sett att kvinnor börjat få lägre status i världen. Hon sa att om hon förorättades skulle hon återta sin ursprungliga form som osynlig, för hon visste att tiden ännu inte var redo för henne. Det gick millenier men sen började den feminina kraften förminskas och glömmas bort. Shakti i ser att hon inte kan finnas fysiskt i en värld som inte känner hennes kraft och återtar sitt värde och form. Hennes (moderns) kropp stannar på jorden bland berg och vatten genomsyrar allt men visar sig endast om man ber henne om det. Även den kände indiska filosofen sri Autobindo samt Satprem hävdar att vår framtid bara kan gå via shaktienergin och att det är via henne vi ska höja vårt medvetande. I dessa dagar går jag hennes tjänster och försöker återigen hjälpa dem som inte ännu har en egen röst. Förra gången lärde hundarna mig om bindningar, denna gång om förlåtelse. Att förlåta det förflutna och gå vidare, annars finns det risk att man fastnar i livet. Dagligen samtalar Yupi och jag om detta ämne. Han har varit här sen April. Jag har all förståelse för att han och flera andra hundar här skyr människor efter deras behandling men om han någonsin ska komma ut härifrån så måste han förlåta och våga lita igen, trots svek och sorg. Känner mycket väl igen mig… ❤️

Mantran är en energinyckel av ljudvibrationer som öppnar dörrar till universums visdom och som stillar sinnet. Varje mantra har sitt djup, kraft och intitution.

Mandeep, min mantralärare berättar att vi alla har primära ljud inom oss. Om vi bara lyssnar. Att malans 108 pärlor kommer från 54 feminina och 54 maskulina bija mantran. Det finns mantran för vår materiella trygghet, våra relationer, hälsa, karma och livsuppgifter. Mantran för varje steg mot moksha. Det finns mantran för våra element, stjärnor och planeter, som håller jordens energi. Mantran som måste uttalas som en vågs rörelse. Även vårt tal är mantran, som bör göras med eftertanke. Berättelser och liknelser för att verkligen förstå djupet av verserna. Vedas och laukikmantran. Efter att jag förstått djupet och utal, växer melodin fram.

Mandeep blir min första hinduiska spirituella lärare, trots avsaknad av vitt skägg. För han pratar utifrån hjärtat och alltid med olika perspektiv och trots timmar av filosofi märker jag inte en enda gång av att han värderar, dömmer eller jämför. Han säger t.om att insekter och djur kan vara våra främsta Gurus liksom moder jord. Hon som lär oss om tålamod och om allas likas värde. Den feminina beskyddande kraften. Varje lektion gör mig tårögd, mina ben domnar bort utan min vetskap och det tar ända in till midnatt att processa. Jag får med mig några hemliga shakti mantran på min livsfärd.

Tiden här har sin egna gång nu. Två veckor känns som en månad. De sista veckorna som timmar. Tillfälle att processa historia för att skapa ny. Dagar av tystnad följs av allvarlighet och inåtgående. Ett sinne som vill fly med yttre stimuli och en kropp som längtar efter rörelse. Som ett sår som sakta läker. Allteftersom öppnar sig ett nytt djupare skal.

Vi läser filosofin om Raya yoga, Jnana Yoga, Bhakti yoga och karma yogan. Där fokus inte alls handlar om den fysiska kroppen som yogan i väst utan fokuserar på kunskap om vårt sinne genom observation, visualisering, medvetenhet, tänkande och analyserande. Sinnet utforskas även med hjälp av vibrationsmantran, intellektet, hängivelse och närvaro i handlingar.

Tänk att vi vet så mycket om hur vi ska träna vår kropp men nästan inget om hur vi kan få ordning på vårt sinne. Tacksam för all visdom.

Om man blir mer helig än någon annan av att bada i Gangnes så borde fiskarna vid det här laget vara gudar över oss människor… Följer mina egna drömspår, inte någon Gurus med vitt skägg upp i Himalaya. Stenarna i min ficka
<img blir mina främsta följetagare. De resonerar med min sanning. Vad resonerar med din? …❤️

nu har en hel månad gått och utbildningen nått sitt slut. Känns overkligt. Lärt mig så mycket, dykt så djupt in, fått så mycket stöd. Tacksam. Som att ömsa skinn och omskapas eller minnas det jag en gång glömde…Allt blandas nu med känslan av frihet. Frihet att lifta i fart med monsunregnet och bara våga leva i sekunden. Älskar rörelsen lika mycket som meditationen stillhet. Idag avslutade jag vår sista lektion här med att hålla en yoga nidra meditation. Att ta med mina vänner på en resa in i Alfa dimensionen. Och kvällen avslutades med sång från mitt djup. Vibrationsmantran har väckt mitt halschakra. Älskar dem precis som shamanens trumma. Magiskt.