Så hände det som inte får hända. Valpsjukan. I Sverige är vi vana vid tidiga och självklara vaccinationer mot detta virus. Men här.. Har tidigare när jag volontär sett många många valpar försvinna. Ett utbrott och alla smittas, lokaler stängs av, allt tvättas i klorin. Fruktansvärt. Men tänkte inte att det skulle bli lilla Alex utgång. Känns orättvist även om jag vet att världen är orättvis. .. Han visade mig att livet är till för att leva oavsett sitt bagage. Spelade för honom ingen roll att han bara kunde gå med två ben. Han var piggast av oss alla, koll på allt, vaktade, skällde ut andra stora hundar, sprang efter insekter, flugor, tugga sönder alla tennisbollar. För han var en livskraft oavsett. Oavsett funktionsnedsättning eller andra olikheter, så är livet till för oss alla att leva fullt ut. Vara stolta för dem vi är. Livet gör ingen skillnad på oss, bara våra egna hjärnspöken. Tacksam för den lärdomen. Han är bara någon månad och har redan genomlevt så mycket. Olyckan, utkastad på gatan, överleva själv på gatan, maskot på en bank, räddad av bawa, hem till mig och kokos och hårt arbete med att kunna gå igen och läka hans sår. Men så det där viruset. Lär mig även svart på vitt, vikten av hundägarens ansvar här och att utbildning är så viktigt… Vaccinering, samt sterilisering/kastrering. Fäller kärlekstårar här hemma för hans mod och hans liv. För vår separation. Det går inte att inte beröras, även om jag vet att en del skrifter för ett högre medvetande menar att man måste lära sig kontrollera alla sina sinne och att vi människor står över djuren i en själ och medvetande. Känns inte så. Varifrån kommer då gråten? Och jag undrar så vad de här vackra fyrfotingarna gör tillsammans med oss här på jorden ? Hur hamna de här! De är värda så mycket mer.. Våra speglingar, lärare och mästare. Imorgon ska jag besöka Alex på kliniken men vet att viruset oftast har en dödlig utgång. Som handledare i sorgebearbetning förstår jag vikten av att finnas där tills slutet och viska om allt det vackra han gett oss, i hans öra. Jag är glad att han fick fina veckor här. I hans nya familj, somna tryggt om natten i hans bädd, näringsrik mat, få följa med, buren med på alla promenader med kokos. Lek och bus och somnat av utmattning och vi har t.o.m gått på café tillsammans. Hoppas nu bara att kokus klarar sig från smittan… Men även om man befinner sin på andra sidan jorden kan man inte fly från universiums cykler.
