Höst. Tankarna går till mina bin inne i kupan. Något bland det bästa jag vet är att ta med mig en kopp te, gå ut och sätta mig ner bredvid min bikupa. Lyssna på surret därinne, morgontrötta bin som förbereder sig för dagen. Sin livsviktiga uppgift. Tusentals bin, men tillsammans känns de som en stor livsform. Dess härliga energi balanserar upp mina energier. När man är med de allra minsta kan man inte låtsas, de känner igenom. Jag måste alltid själv vara i balans innan jag kan gå in hos dem. Annars blir de upprörda och oroliga. De tycker nog vi är väldigt obalanserade med alla våra okontrollerade känslor och tankar. Tillsammans med dem blir det lilla så vackert och samtidigt så stort. Jag får tillbaka min naturliga rytm med årstider och väder, något som glider oss längre och längre bort och som gör att vi förlorar vårt naturliga fotfäste. Till hösten invintrar jag bina varsamt, så gott som jag kan och längtar tills vi ses i vår igen.

I somras reste jag till Sydafrika och träffade på ett djur som jag upplevde hade samma slags energi som mina bin hemma. I timmar kunde jag sitta i safarijeepen och bara låta mina celler vibrera i nya former. Samma känsla av en stor andlig livsform med härliga energier. Ingenstans att gömma sig. Avläst som en öppen bok. En stor elefanthane vänder sig mot jeepen och går långsamt precis förbi mig. Kan känna mitt hjärta som bultar och den kan nog han med höra. Men ändå går han så försiktigt förbi för att inte störa. Tänk att någon så stor som en elefant och någon så liten som ett bi kan känns så lika i sin energi. De båda känns väldigt självständiga, respektabla och ödmjuka mot sin omvärld. Vilka livsviktiga uppgifter och uppdrag de har här på jorden, för allt levande och för alla energier. Samtidigt är de så otroligt sårbara, då bådas existens är hotad av oss människor. Lite komiskt är att en del byar där man haft problem med att elefanter trampar ner och äter upp odlingar har man nu valt att placerat ut bikupor. Elefanter gillar inte binas surr eller stick i deras känsliga hud.